Känslan att när klockan är typ halv sju gå ut och gå själv i mörkret är skrämmande. Dte är bara du, hunden och musiken. Ingen annan som kan rädda dig.
Känslan att vara som en svart skepnad där ute i mörkret. Själv. Den är läskig.
Jag gjorde det idag. Gick själv, med min hund och deppmusik i öronen. Och när jag gått uppför backen, den mörkaste vägen du kan tänka dig, med tårarna rinnandes utmed kinderna, känner jag ensamheten, rädslan. Ännu en bit, funderar på om jag ska gå ännu längre, men stoppas av rädslan. Jag ser tre svarta skepnader. Konturer av människor som går i bredd, vägrar att flytta på sig. Tårarna fortsätter att rinna, de blir fler och fler. Skepnaderna passerar och tankarna far i huvidet.
Tänk vad de kunde ha gjort, tänk om de hade gjort det.
Mitt i allt börjar man se syner. Fler skepnader dyker upp och rädslan blir starkare och starkare. När rädslan blir allför stor och tårarna blir fler och fler tar den över, leder oss in på den väg som är rätt. Den vägen med lamporna.
PANG!
En skepnad till. Rädslan och nyfikenheten tar till. Man går den vägen. Bara för att se vem det är. Vad gör den ute nu? Varför går den här?
Vägen blir en omväg och när du är såå nära hemma. Vänder sig hunden om. Hon ser någon. Det knuter sig i magen.
Människan kommer närmre. Det är en kille.
Han följer dig, vilket han kanske egentligen inte gör men din instinkt säger dig det. Det är inte förens du kommer innanför dörren som man känner sig lite säkrare, men det kanske är någon här inne.
En svart skepnad.