SKIIIT!!!

Antagligen kommer inte jag kunna säga hejdå till min älskade ponny i morron. Han försvinner upp till Boden och jag kommer aldrig mer se honom. Det är ju min vanliga, typiska otur. Jag hoppas så in i bomben att vi ahr slutat för mina lärare eller min mamma är inte så förstående. Men det är ju såklart typiskt mig. Jag får leva på minnena och bara hoppas.

Tack för de här åren älskade ponny. Du har lärt mig så mycket och jag kommer aldrig att glömma dig. Låt mig bara inte höra att det inte går alls eller något annat hemskt för inget får hända dig. Om jag inte ser dig i morron, kom ihåg mig i alla fall och glöm aldrig att jag älskade dig. Av hela mitt hjärta.

Det känns som en del av mig bara tas ifrån mig, för även om jag inte visade det så var det så. Är fortfarande och kommer alltid vara. Jag hatar mig själv för att jag antaglien inte kommer att säga hejdå, men vi har gjort det förr. Vi får säga vi ses, så kanske det inte känns lika jobbigt. Jag lovar att jag kommer att tänka på dig hela dagen och varje dag efter det. Jag lovar!

Jag älskar dig min hjärtevän!