När terrorattacken i Norge skedde var vi i Turkiet. Pappa kommer in och säger att det har varit en terrorattack i Norge och att dom har bombat en byggnad. Jag tänkte inte så mycket mer på det utan tänkte att det var väl ungefär som bombdådet i Stockholm.

Men så kom nyheten om att en man, utklädd till polis, hade kommit och skjutit på ett ungdomsläger på en ö. Jag såg det på BBC men då visste jag inte så mycket om det. En dag gick och nu sa dom att det var 85 ungdomar som hade dött. Det kom som en chock. Herregud! Vad har hänt egentligen. En flicka som var på ön berättade om händelsen. Jag var i chock, men det var nte förens vi kom hem och läste tidningarna som jag förstod.
Det hade inte varit en dröm, det var verklighet. Tårarna tryckte bakom ögonlocken, och även fast jag inte var där eller kände någon på ön kände jag ett sånt stort medlidande för alla som befanns sig på ön och de dödas anhöriga. Det var helt sjukt. Hur kan någon vara så hjärtlös att han skjuter ihjäl 85 ungdomar som har hela livet framför sig.

Det var då tanken slog mig. Tänk om det hade hänt på Stadium Sports Camp när jag var på MW. Nästan alla mina kompisar och min syster var på campen då.
Vad hade man gjort?
Hur hade man reagerat?
Tänk att få beskedet att dina bästa kompisar och din syster är död. Jag kan inte ens tänka på det. Och när jag gör det kommer tårarna. Tårarna rinner ner för kinderna.

Jag kände ju inte ens någon på Utoya, ändå så gråter jag när jag ser bilderna i tidningen, läser om det och även när jag bara tänker på det. dte är ju helt sjukt, helt sjukt. Att en människa kan göra så.
Så kall, så hjärtlös. Att iskallt bara skjuta ihjäl dom. Redan livrädda barn som skulle få reda på vad som hänt inne i Oslo, blir istället ihjälskjutna av en sinnessjuk jävel. För det är vad han är, en riktig jävel. Han har mördat 93 personer och han får ett straff på max 21 år i fängelse, medan de som var oskyldiga fick betala med livet. Det är ju helt sjukt, helt sjukt att det kan hända. Att oskyldiga människor ska få mista livet bara för att en människa inte tycker som de andra, har en annan åsikt.
Men att komma till en ö och veta att man ska skjuta ihjäl människor är förbannat känslokallt och idiotiskt. Att skjuta med ett flin på livrädda barn är ju hjärtlöst.
Att man inte kunnat stoppa det här. Fast så tänker man ju alltid när det händer en katastrof, för det är ju det det är.

Alla mina tankar går till offren och de anhöriga. Jag kan inte ens föreställa mig hur man kan gå egenom en sådan här sak. Ni är så starka. Ni ska veta att nästan alla står på eran sida, försöka att trösta, även fast det är omöjligt. 

Jag vill atta alla ni som läser det här skänker en tanke till alla de drabbade och ser det här lite som en tankeställare.
Ta tillvara på tiden ni har tillsammans, för man vet aldrig när den tar slut.