Ett ögonblick som jag kommer ihåg väääldigt stark so lixom har etsat sig fast på närhinnan är när min älskade Rex åkte första gången.

Jag skulle iväg på tävling men Karin samtidigt som han skulle åka.
Emilia stod och mockade och jag bara stod och tittade på honom! Sen grät jag och Lina. Sen lugnade vi ner oss och bara myste.
Sen kom den nya ägaren och borstade lite med mig. Försökte bossa lite med henne men då fick man ingripa och bli lite arg. Sen kom Karin och berättade att det var dags att lasta.

Dåp gick jag bara rakt in i boxen och grät. Borrade in ansiktet i manen och grät! Sen gick jag där ifrån. Fort.

In i stallet och där stod Poppe med 2 förvirrade faddrar och en gråtande Ebba. Fort tog jag grimskaftet och lastade. Ville bara bort. Satte mig i bilen och Karin frågade hur jag mådde. Jag svarade med sanningen ord: Inte så bra. Det var ett par sanningsord. För det var vad jag kände.

Och nu sittar man här och tänker tillbaka. Gråter och känner att man saknar en bit.

Men jag vet att du har det bra. Snart en månad sen. Usch!



Det var ett sorgligt ögonblick men ett jag alltid kommer att innas. Så fort jag tänker på Ponnyn Rex

Kramiz