Jag vet inte hur länge jag har bölat, gråtit, tjutit skallen av mig. I fyra One Tree Hill avsnitt. Åh, herregud! Jag orkar inte mer, men jag vill fortsätta se bara för att vara säker på att allt blir bra igen. Och nu är jag jättesorgsen och deprimerad och alldeles svart under ögonen. Så mycket hat och tragedier, kärlek och obesvarad kärlek. Och dödsfall, framför allt. Men ändå så är det så... fantastiskt. Och jo, det är också många snygga killar! Mums... OTH ska det banne mig vara, på gott och på ont.

Och nu när jag känner mig såhär nere, tycker lite synd om mig själv och alla andra - så ska jag iväg och träna? Förmodligen bra för att göra mig lite gladare, men just nu känns det inte som att jag kan skratta riktigt. Haha, vad kan filmer göra med dig? Fantasin? Nästan lite skrämmande. Men mycket inspirerande.
Friskis och svettis, here I come.                                                                 
/Frida